Kalkberg
Skogar på kalkberg och ultrabasiska marker är sällsynta. Där kalkberg förekommer är markens surhetsgrad låg och marken bördig. Artrikedomen är därför ofta stor och arterna skiljer sig från dem som förekommer på vanliga berg. Även skogsvegetationen avviker från vegetationen i vanliga granskogar.
En stor del av växtarterna i växttäcket på ett kalkberg består av så kallade kalkkrävande eller kalkgynnade arter. På kalkberg förekommer både öppna livsmiljöer, som till exempel torrängar, och ljusa livsmiljöer med gles skog som till exempel torra lundar, men också skuggiga barrskogar med slutet krontak samt skyddade, fuktiga klippytor.
De ultrabasiska bergen – närmast serpentinbergen – är växtplatser med avvikande näringsbalans. De har sparsam vegetation och vanligen arter som tydligt avviker från sin omgivning. Skogen är vanligen tvinvuxen på ultrabasiska berg och jordmåner.
Förekomst:
Kalksten förekommer på många ställen i landet, men de största förekomsterna är tydligt koncentrerade till sydvästra Finland, norra Savolax, norra Karelen, trakterna kring Kiminge i norra Österbotten, bergkullsträckningen i Kajanaland, trakterna kring Torneå och Tervola, norra Kuusamo, Kittilä samt trakterna kring Pelkosenniemi och Salla.
Ultrabasiska serpentinberg är sällsynta i Finland och förekomsterna koncentreras till östra Finland och mellersta Lappland. Alla kalkberg och ultrabasiska berg inklusive skog och att trygga mångfalden i andra livsmiljöer med kalkinslag i anslutning till dessa är viktigt i hela landet.
Främsta livsmiljöer:
- Skogar på kalkberg och kalkrik mark samt vårdbiotoper
- Skogar på ultrabasiska berg och ultrabasisk mark
- Kända förekomster av hotade arter som förekommer i livsmiljöer på kalkberg och ultrabasiska marker
Objekt som kräver naturvård eller har utvecklande strukturella drag:
- Kalkskogar eller ultrabasiska trädbevuxna livsmiljöer och berg som kräver gallring och röjning av undervegetationen för att vitaliteten hos markvegetationen ska tryggas
